Mongolisk strupsång: khöömei

Två ljud från en strupe

UNESCO beskriver khöömei som en sångform som uppstod i västra Mongoliet, i Altajbergen. Sångaren imiterar naturens ljud och frambringar två distinkta vokala ljud samtidigt: en kontinuerlig bordunton och ovanför den en melodi av övertoner. Inget instrument är inblandat. Wikipedia beskriver övertonssång i Mongoliet som något som behandlas nästan som ett instrument, med sina egna sätt att andas och med andan hållen i bröstet. Effekten är att en enda röst låter som två, en stadig och låg, en tunn och klar. Lyssna efter borduntonen först, och efter melodin några sekunder senare.

Vad ordet betyder

Enligt UNESCO betyder khöömei bokstavligen svalg, och konsten tros ha lärts in från fåglar, vars andar är centrala i shamanistiska praktiker. Du kan ta det som historia eller som poesi, men det pekar mot traditionens syfte: utövaren imiterar naturens ljud. Det syftet är anledningen till att resultatet kan låta så olikt den sång konserthus vanligtvis bjuder på, och till att det första lyssnandet ofta överraskar.

Två huvudstilar

UNESCO grupperar de många tekniker som används i Mongoliet i två stilar. I båda kommer borduntonen från mycket spända stämband, och melodin formas av munhålans storlek och form: att öppna och stänga läpparna och röra tungan. Skillnaden ligger i vilken del av ljudet sångaren driver framåt, och det är lätt att höra när du väl vet vad du ska lyssna efter.

• Kharkhiraa, den djupa stilen: en bordunton i normal röst, med undertonen en oktav under betonad
• Isgeree khöömei, den visslande stilen: övertonerna ovanför borduntonen betonas, vilket ger en högre vissling

Fler stilar, namngivna efter var ljudet tycks komma ifrån

Utöver dessa två har chalkasångare namngett ytterligare stilar. Flera är namngivna efter den kroppsdel som tycks forma ljudet: en melodisk eller lyrisk stil, en som görs med läpparna, en med gommen, en med näsan, en i halsen och en i brösthålan. En till, kallad türlegt, kombinerar khöömii med lång sång. En lyssnare i en konsertsal kommer inte att skilja alla dessa åt, och ingen förväntar sig det. Det räcker att lägga märke till att khöömei är en familj av tekniker och inte ett enda ljud.

Var den sjöngs

Khöömei är en nomadkonst. UNESCO dokumenterar den vid tillfällen från storslagna statsceremonier till festliga hushållsevenemang, och den sjungs också under vallning och inne i jurtan för att vyssja barn till sömns. UNESCO noterar också att khöömei har en framträdande plats på Naadam, den nationella festivalen för brottning, bågskytte och hästkapplöpning. Konsertscenen är den sentida miljön, inte den ursprungliga. Det hjälper till med förväntningarna: ett sceninslag är en polerad version av något som sjöngs i ett tält, över en betesmark eller för ett barn.

Hur den lärs in

Traditionellt förs khöömei vidare muntligt från bärare till lärling, eller från mästare till lärling. Inlärningen sker genom gehör och genom exempel, vilket passar en konstform vars avgörande rörelser sker inne i munnen. Traditionen vilar på lärare och år av övning. Det är ett gott skäl att betrakta en scenföreställning som verk av utbildade specialister, och inte som ett partytrick som vem som helst plockar upp under en kväll.

Khöömei, Tuva och det vidsträckta Altai

Strupsång är en gemensam tradition i hela Altai-regionen. Den utövas i Tuva, Mongoliet, Inre Mongoliet och Altai, och tuvinska sångare har egna namn för stilarna, som sygyt för det visslande ljudet och kargyraa för ett djupt, morrande. En besläktad mongolisk konstform, tsuur, förenar en träpipa med sångarens strupe för att skapa en bordun och en vissling; UNESCO listar den som i behov av akut skydd. Om du hör ett tuvinskt ord i ett mongoliskt program, befinner du dig inom samma ljudfamilj.

Bredvid den långa sången

Khöömei kan ingå i samma program som den mongoliska långsången, och tillsammans bildar de en givande kontrast. Långsången är en lyrisk sång med rik ornamentik, falsett och ett mycket brett röstomfång. Khöömei är jämnare och skiktad, en bordunton med en melodi ovanpå. En namngiven stil, türlegt, förenar dem i ett och samma stycke. Om ett program innehåller båda, lyssna då på hur långsången sträcker ut några få ord över minuter medan khöömei håller sig stilla och låter övertonerna röra sig. De två konstformerna kommer från samma pastorala värld, och båda lever vidare eftersom sångare lär ut dem från person till person.

Läs nästa: Urtiin duu: den mongoliska långa sången

Ord du kan få höra

Några begrepp dyker upp i programblad och i samtal om strupsång, och känner man till dem blir kvällen lättare att följa. Khöömei är konsten i sig, och ordet betyder svalg. De två stilar som nämns nedan är de som UNESCO namnger, och türlegt är den stil som förenar khöömii med långsång. Morin khuur är hästhuvudfiolen som ofta delar scen med sångaren, och tsuur är den besläktade flöjtkonsten som lånar strupen till sin bordun.

• Khöömei: konsten att strupsånga
• Kharkhiraa: den djupa stilen
• Isgeree khöömei: den visslade stilen
• Turkiskt: khöömii kombinerat med lång sång
• Tsuur: en träflöjt som spelas med halsen

Så lyssnar du i salen

Börja med bordunen. Låt örat vila på den låga, stadiga tonen och lyssna sedan efter den tunna, ljusa melodin som rör sig ovanför. När sångaren byter stil kan bordunen övergå i ett morrande eller melodin skärpas till en vissling. Om det andra ljudet är svårt att hitta, blunda några sekunder – en del lyssnare upplever att övertonerna träder fram när de slutar titta på munnen. Ge det en minut innan du avgör att det inte finns där, och om du redan har hört en inspelning hemma, kom ihåg att en inspelning och en sal är två olika saker, så melodin kan ta längre tid att hitta.

Vem detta inte är för

Om du vill ha en konsert med enbart strupsång är detta inte det: khöömei är en av flera konster i ett program som också bjuder på instrument, dans och kontorsion. Det är inte heller rätt plats att lära sig tekniken på, för den kräver en lärare och mycket tid. Och om ovanliga vokala ljud inte är något för dig kan en bordun med en vissling ovanför ta en stund att tycka om – läs därför den här guiden före föreställningen och inte under den.