Urtiin duu: den mongoliska långa sången

En utdragen sång

Namnet syftar på längden, men det beskriver sättet en sång sjungs på snarare än hur länge den varar. Varje stavelse i texten hålls ut under lång tid, så en fyra minuter lång sång kan innehålla bara omkring tio ord. Tempot är långsamt, intervallen är vida och det finns ingen fast rytm. Avsaknaden av en stadig takt är det första man lägger märke till; melodin driver och sväller.

En av två stora sångformer

UNESCO kallar urtiin duu en av de två huvudsakliga formerna av mongolisk sång. Den andra är den korta sången, bogino duu. Som en rituell uttrycksform förknippad med viktiga högtider och festligheter spelar den långa sången en distinkt och hedrad roll i det mongoliska samhället, säger UNESCO. Ett program som innehåller en ger dig den form som mongolerna själva förknippar med ceremoni.

Ornamentik och omfång

UNESCO beskriver den långa sången som en lyrisk chant, präglad av en rikedom av ornamentik, falsett, ett extremt brett vokalomfång och en fri kompositionsform. Den stigande melodin är långsam och stadig, medan den fallande melodin ofta skärs av en livlig rytm. Ett namngivet ornament är shuranhai: uthållna toner med en djup vibrato på vokalerna. Tillsammans gör dessa drag den långa sången till ett av de mest igenkännbara ljuden i mongolisk musik.

När den sjungs

Den långa sången hör till särskilda tillfällen, inte till radion. Unesco listar bröllop, invigningen av ett nytt hem, ett barns födelse och märkningen av föl bland de stunder då den framförs av nomadiska samhällen. Den kan också höras på Naadam, festivalen med brottning, bågskytte och hästkapplöpning. Bandet till dessa vändpunkter bidrar till att förklara varför en lång sång kan låta allvarlig: den markerar ett ögonblick, och längden på varje fras ger ögonblicket rum.

Tre namngivna stilar

Sångare beskriver långa sånger i tre stilar, kallade besreg, suman och aizam, ungefär "mindre", "vanlig" och "större" eller majestätisk. De beskriver framförandeteknik och karaktär, inte sångens längd. Aizam-sånger inleder ceremonier och fester och sätter både sångaren och fiolspelaren på prov. Programmen ändras, så ingen kan lova ett särskilt stycke på ett särskilt datum.

Vilka spelar med

I östra Mongoliet sjungs en lång sång vanligtvis med morin khuur, och ibland med en gammal flöjt som kallas limbe. Oiratgrupper i väster sjunger vanligtvis utan ackompanjemang, eller med igil, ett stråkinstrument besläktat med fiolen. En sångare som håller en ton längst värderas högre, och texterna spänner från filosofiska och religiösa till romantiska och festliga, ofta med hästen som återkommande symbol.

Läs nästa: Morin khuur: hästhuvudfiolen

Hur gammal, och hur ömtålig

Unesco uppger att den långa sången enligt en allmänt utbredd uppfattning uppstod för 2 000 år sedan, och att den har dokumenterats i litterära verk sedan 1200-talet. Många regionala stilar lever kvar. Men sedan 1950-talet har urbanisering och industrialisering trängt undan nomadlivet, och på vissa platser har gräsmark förvandlats till öken, så många familjer har blivit bofasta. Klassiska teman som lovprisning av nomadernas dygder förlorar sin relevans. Unesco inskrev den långa sången 2008 som ett delat arv för Mongoliet och Kina.

De längsta sångerna

Vissa långa sånger är monumentala. Uvgin shuvuu khoyor, även kallad Jargaltain delger, kan pågå i tre timmar när alla 32 strofer sjungs. Ett scenprogram ger dig inte det, och en sång i en blandad föreställning är ett enda stycke på några minuter. Men existensen av sådana sånger visar hur långt formen kan sträckas, och varför några minuter av en lång sång på en scen bara är ett smakprov.

Att lyssna i salen

Motstå impulsen att vänta på att melodin ska klinga ut. Låt den första långa tonen bära dig en stund, lägg märke till var rösten gör ett språng uppåt, och lyssna efter utsmyckningen som pryder linjen innan den faller. Om en fiol ansluter, följ hur spelaren ekar rösten. Poängen är inte att uppfatta varje ord utan att känna tempot i en sång skapad för öppna landskap. Ge den en minut innan du dömer.